familjetripp till dalsland
Helgen har varit underbar på alla sätt och vis. Vi har varit i Dalsland och hälsat på Jims mamma, lilla skruttens farmor. Det var så mysigt att åka i den nya bilen och det kändes bara som att åh nu är vi en familj! Inte för bilens skull men för att vi gjorde något på riktigt, tillsammans. Vi lånade Oliver med oss och på vägen hem åkte vi och hälsade på hos Annelie där Oliver också stannade kvar över natten och busade med kusinerna.
Jag har ju vart så orolig på sistone att bebis inte ska leva men det kändes som att jag kanske kände en liten rörelse i lördags kväll. Jag har också börjat känna att det är något i magen, kan inte förklara riktigt och jag har börjat må ruskigt illa igen. Var tvungen att ta en sväng om toaletten igår innan frukost. Det känns förjäkligt men samtidigt så himla skönt för min noja. På torsdag ska jag till MVC och lämna nya blodprover för att se om Levaxinet har gjort någon verkan. Jag tänkte fråga om jag kanske kan få höra hjärtslagen då eller något också, bara för att sluta oroa mig ännu mer. :)
Dessutom är det en ny trimester nu också. :D Den första tredjedelen är härmed avklarad! Wohooo! :D
födelsedag!
Mitt i natten och jag har vart uppe sen klockan två. Jag somnade ledsen trots att jag har haft en ganska bra födelsedag. Räknade ut att det var 17 pers som kom hit och fikade och jag var uppe sen klockan sex imorse och bakade. Men kvällarna är verkligen värst, tårarna faller och jag vet inte riktigt hur jag ska få stopp på det. Jag vaknade av att Jim var uppe och hängde tvätt (?) och kunde inte somna om. Tänkte på min syster som jag saknar så det gör ont, det känns som att jag har svikit henne. Vi har inte längre samma nära relation som vi hade innan jag flyttade hit. Jag vet att det inte är något konstigt med det men hon är ju mitt lilla hjärta. <3
Jag oroar mig så mycket, jag kan inte släppa det. Jag mår inte illa längre men jag har knappt någon matlust ändå, jag känner inget i kroppen mer än att jag har så himla ont i bäckenet på nätterna. Tänk så finns det inga små hjärtslag där inne längre? Jag försöker prata med Jim men han förstår inte, han tycker att jag oroar mig i onödan. Men jag vill verkligen veta att allt är bra. Jag ska till MVC och lämna nya blodprov den 20:e men vet inte om jag kan få kolla hjärtljud eller något också, det kanske är för tidigt?
Lilla skruttbebis, snälla må bra för jag längtar så efter dig... jag har längtat i så många år efter dig...
ostabilt är ordet
Åh vilka tråkiga uppdateringar men jag är mer eller mindre mest ledsen hela tiden. Eller nja, rättare sagt så pendlar jag mellan att vara hysteriskt glad och knappt kunna sluta skratta (och det är så himla underbart när jag och Jim får såna hysteriutbrott tillsammans som vi fick igår) till att bara vilja gräva ner mig för all framtid. Jag undrar verkligen hur ett liv utan hormoner hade sett ut?
Det känns som att magen växer för varje dag, de flesta byxor jag har - till och med mjukisarna, är väldigt små och obekväma. Får se om jag kan hitta ett par bekvämare mammabyxor. Det känns som en dröm att hitta ett par fina byxor som är bekväma med sån där mjuk mudd över magen istället för att försöker knäppa och vika ner UNDER magen. :(
Imorgon är det min födelsedag och jag skulle ha bakat hur mycket som helst under dagen som jag faktiskt inte har orkat. Klockan är tio i fem och än så länge har jag bara diskat upp efter middagsbjudningen igår, plockat iordning i lägenheten och duschat. Jag är helt slut. Men om en stund kommer finaste hem och vi ska mötas nere vid affären och köpa hem tacos. Jag ska försöka orka baka ikväll istället. :)
Det känns som att magen växer för varje dag, de flesta byxor jag har - till och med mjukisarna, är väldigt små och obekväma. Får se om jag kan hitta ett par bekvämare mammabyxor. Det känns som en dröm att hitta ett par fina byxor som är bekväma med sån där mjuk mudd över magen istället för att försöker knäppa och vika ner UNDER magen. :(
inte som jag hade tänkt mig...
Det började redan igår, ledsamheten. Jag lyckades sova relativt bra inatt utan att behöva gå upp på toa men kämpade några gånger med att vända mig om. Att det kan göra så himla ont förstår jag inte!
Jag är bara så trött och ledsen på allt. Jag trivs just nu egentligen bäst i min egen ensamhet framför tv:n eller datorn. Jag är ledsen för att det känns som att en dröm till mig har krossats, jag har alltid längtat efter min första riktiga graviditet och speciellt eftersom det känns som ett ihållande hål efter min abort för 10 år sedan. Men det skimrande ljuset runt gravida kvinnor är nog bara något som man ser för att man vill se det, inte för att det faktiskt finns. Hur kan jag ha trott att det skulle vara underbart? Kanske blir det bättre, kanske inte...
Jag börjar också bli trött på mig själv, på att alltid sätta mig själv på sista platsen och de få gångerna jag vågar uttala det jag egentligen känner/vill/tänker så får jag alltid sånt dåligt samvete efter att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. I så många år har jag alltid varit den som anpassar mig till andra och glömt bort mig själv. Jag vill inte det längre, speciellt inte när det handlar om mitt kommande liv. Jag vet inte hur länge till jag kan hålla igen, jag vet inte hur länge till det tar innan jag kommer explodera? Jag är orolig.
Jag saknar att ha någon jag kan prata om allt med, någon som bara lyssnar och är på min sida utan att lägga massa värderingar. Eller åtminstone någon som förstår att det man känner/tycker/tänker ena dagen inte nödvändigtvis måste vara sanningen eller det som gäller andra dagen. Äsch, jag vet inte...
inte bara rosenskimrande
Hej och hå vad dagarna går på. Redan torsdag igen och det känns som att veckan precis började. Imorgon är det fredag och risken för missfall minskar. Men jag går runt och tänker så mycket, alldeles för mycket. Tänk om min lilla skrutt inte mår bra där inne? Jag kan inte hålla mig ifrån familjelivs forum trots att jag vet att det bara är dumt att läsa något som står där. Jag blir orolig för att det är så många som har fått missfall och inte vetat om det på flera veckor.
Någonstans förväntar jag mig det värsta för det är så jag har lärt mig att livet beter sig. Inget blir som man vill. Att äntligen få ett barn är en dröm jag har längtat efter sen jag var ganska liten. Att vara mamma är meningen med mitt liv och så känner jag även om graviditeten inte alls är vad jag hade förväntat mig, ingen dans på rosor här inte. Så därför oroar jag mig för att allt är för bra för att vara sant, att något ska hända och jag ska ramla ner på botten igen. Jag är rädd men försöker hela tiden att skjuta undan dessa tankarna och istället fokusera på att allt är bra.
Jag känner mig ännu bara fetare och äckligare, ingen bebismage här inte utan bara fläsk. Jag längtar tills det ska börja synas på riktigt och att jag inte bara ska se ut som en linkande anka med alldeles för mycket fett runt magen. Vecka 13 imorgon och på tisdag fyller jag år. Det är tur att hösten och vintern går snabbare än våren åtminstone. :)
Någonstans förväntar jag mig det värsta för det är så jag har lärt mig att livet beter sig. Inget blir som man vill. Att äntligen få ett barn är en dröm jag har längtat efter sen jag var ganska liten. Att vara mamma är meningen med mitt liv och så känner jag även om graviditeten inte alls är vad jag hade förväntat mig, ingen dans på rosor här inte. Så därför oroar jag mig för att allt är för bra för att vara sant, att något ska hända och jag ska ramla ner på botten igen. Jag är rädd men försöker hela tiden att skjuta undan dessa tankarna och istället fokusera på att allt är bra.
Jag känner mig ännu bara fetare och äckligare, ingen bebismage här inte utan bara fläsk. Jag längtar tills det ska börja synas på riktigt och att jag inte bara ska se ut som en linkande anka med alldeles för mycket fett runt magen. Vecka 13 imorgon och på tisdag fyller jag år. Det är tur att hösten och vintern går snabbare än våren åtminstone. :)
vem är du mitt hjärta?
Vem är du? Jag ligger på nätterna och tänker, jag undrar hur du ser ut och om du kommer att få mycket hår. Jag undrar om du ska få din pappas stora ögon och vilken färg. Kommer du att vara som din bror? Vad kommer du att heta? Hur kommer det att kännas när jag först får hålla dig i min famn? Jag föreställer mig dina små fingrar och fötter, jag vet att dom kommer att vara små men kommer dom att vara ännu mindre än jag kan förstå just nu? Jag köpte ett par tossor till dig i förra veckan, dom är så mjuka och små. Jag försöker att se framför mig att du ska ha dessa på dig en dag till våren. Du fick en supersöt liten mössa och body av Linda och Johan också, allt är så litet.
Det känns så ofattbart att jag har ett litet liv där inne i min mage. Just nu mår jag bara så dåligt, illamående och framförallt att ryggen gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen stundvis. Jag gråter och undrar hur kvinnor genom tiderna har utsatt sig för det här. Men så återkommer tankarna: Vem är du?
Du ska få komma ut och världen ska bli din när blommorna spricker upp ur jorden, när solen lyser så att de nya trädkronorna skimrar av ljusgröna blad. Allt kommer att vara nytt och det kommer mitt, vårat, liv att vara också. Jag kan knappt vänta men ta din tid på dig, ligg kvar i magen tills du är redo för oss. Du har ingen brådska, livet går tillräckligt fort ändå.
Jag längtar tills jag får veta vem du är. Mitt hjärta.
Det känns så ofattbart att jag har ett litet liv där inne i min mage. Just nu mår jag bara så dåligt, illamående och framförallt att ryggen gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen stundvis. Jag gråter och undrar hur kvinnor genom tiderna har utsatt sig för det här. Men så återkommer tankarna: Vem är du?
Du ska få komma ut och världen ska bli din när blommorna spricker upp ur jorden, när solen lyser så att de nya trädkronorna skimrar av ljusgröna blad. Allt kommer att vara nytt och det kommer mitt, vårat, liv att vara också. Jag kan knappt vänta men ta din tid på dig, ligg kvar i magen tills du är redo för oss. Du har ingen brådska, livet går tillräckligt fort ändå.
Jag längtar tills jag får veta vem du är. Mitt hjärta.
