flicka eller pojke?
Jag började lyssna på Lars Keplers nya bok Eldvittnet igår och tjena vad den skrämmer mig. Jag kunde inte sova inatt så jag lyssnade lite men fick stänga av för jag blev helt paranoid.
Jag lyckades somna om efter en lång stund och för att ta bort tankarna på boken så tänkte jag på min lilla bebis som jag kände flera gånger om igår där inne. Det är så himla mysigt även om det tar slut väldigt fort. När Jim och Oliver vaknade så berättade Jim att han hade drömt att vi fick en liten flickebebis med mycket mörkt hår och stora mörka ögon. Det var så mysigt att ligga sked och höra honom berätta om drömmen.
Alla verkar ju vara övertygade om att det är en liten flicka som bor där inne. Jag själv tror på en pojke men det hade vart lättare med en tjej på grund av att vi har lättare att komma överens om flicknamn. Sen har jag ju så mycket saker, kläder och leksaker som jag kan ta över efter Moa om det blir en flicka. Men vi får se helt enkelt. Jag hoppas på att få veta på ultraljudet så håll tummarna för att bebis är medgörlig. :)
det börjar äntligen fladdra
Dagarna går och det är 9 dagar kvar till RUL. Igår när jag stod utanför dagis och väntade på Jenny som var inne och hämtade Nova så kände jag plötsligt det där lilla fladdret, det gick några sekunder innan jag insåg att det var det jag kände. Har aldrig känt det ståendes förut. Jag längtar till det blir en mer frekvent känsla, att känna bebis tydligt på daglig basis.
Jag känner mig lite krasslig idag, jag sover dåligt om nätterna för om det inte är Jim som får för sig att sova nära nära mig så jag knappt kan röra mig så är det Oliver som kryper ner och vill ligga om än ännu närmre. Vid fem imorse fick jag nog och gick upp och lade mig i Olivers säng och hann precis somna innan busen vaknade och röjde omkring. Men när han är så söt och kommer och lägger huvudet på min mage och klappar mig på kinden och säger "Anna... jag älskar dig" så känns allt bara så himla bra ändå. Jag har haft sånt tur på många sätt. :)
Nu får det nog bli att äta lite lunch, har vart extra hungrig de senaste två dagarna. Får väl hoppas att bebis växer till sig ordentligt där inne.
längtan efter dig
När man ser sådana här små bilder (we♥it) så känns det ändå så långt bort till april. Det är också i de stunderna som jag faktiskt känner glädje.
I lördags kväll när jag skulle sova låg jag och klämde lite på magen, tycker det är fascinerande att den är så hård där under naveln även om jag inte känner att bebis rör sig. Men så fladdrade det till! Lilla bebis är där inne ändå. Nästa fredag är det ultraljud. Jag är nervös och spänd, vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Vet inte hur jag kommer reagera. Men jag ser ändå fram till det, väntar dessutom varje dag på att få känna bebis mer och mer... det är ju nu det ska börja.
h o r m o n e r !
Jag har inte skrivit på väldigt länge nu. Jag har börjat men sen ändrat mig för jag har inte haft något alls positivt att säga. Men jag behöver skriva för det känns som att det är tabu att prata om, hur jävligt och inte alls underbart det här egentligen är. Så fort man klagar så får man sagt att man bara ska tänka på att det ligger en underbar liten skrutt i magen och att allt är värt det i slutändan. Man ska tänka på att njuta ändå och inte tänka negativt.
Det ger mig ännu mer ångest när det känns som att jag inte får känna och tänka det jag tänker. Jag känner mig onormal som önskar att jag inte var gravid. Jag vill ha tillbaka mig själv. Inget är vad jag trodde och jag hatar varenda dag.
Jag skäms över mig själv, hur jag beter mig. Jag hatar att jag inte har någon kontroll och jag vet inte om det är en bortförklaring för mig eller om människor faktiskt inte KAN kontrollera sig när hormonerna styr och ställer totalt. För det är numera hormonerna som lever mitt liv, inte jag. Det känns som att jag står utanför mig själv och ser på när en arg, orättvis, självisk jävla apa röjer och river runt omkring sig. Jag vet inte hur jag ska stoppa det, jag säger saker som jag inte vill, jag reagerar innan jag har hunnit tänka. Jag vill inte befinna mig bland människor längre.
JAG HATAR ALLT!
... och min stackars Jim bara får stå ut. Jag tycker så synd om honom. Inte ens jag vill vara i närheten av mig själv men ändå så står han ut med mig. Jag vill aldrig må såhär igen.
Det ger mig ännu mer ångest när det känns som att jag inte får känna och tänka det jag tänker. Jag känner mig onormal som önskar att jag inte var gravid. Jag vill ha tillbaka mig själv. Inget är vad jag trodde och jag hatar varenda dag.
Jag skäms över mig själv, hur jag beter mig. Jag hatar att jag inte har någon kontroll och jag vet inte om det är en bortförklaring för mig eller om människor faktiskt inte KAN kontrollera sig när hormonerna styr och ställer totalt. För det är numera hormonerna som lever mitt liv, inte jag. Det känns som att jag står utanför mig själv och ser på när en arg, orättvis, självisk jävla apa röjer och river runt omkring sig. Jag vet inte hur jag ska stoppa det, jag säger saker som jag inte vill, jag reagerar innan jag har hunnit tänka. Jag vill inte befinna mig bland människor längre.
JAG HATAR ALLT!
... och min stackars Jim bara får stå ut. Jag tycker så synd om honom. Inte ens jag vill vara i närheten av mig själv men ändå så står han ut med mig. Jag vill aldrig må såhär igen.
