h o r m o n e r !
Jag har inte skrivit på väldigt länge nu. Jag har börjat men sen ändrat mig för jag har inte haft något alls positivt att säga. Men jag behöver skriva för det känns som att det är tabu att prata om, hur jävligt och inte alls underbart det här egentligen är. Så fort man klagar så får man sagt att man bara ska tänka på att det ligger en underbar liten skrutt i magen och att allt är värt det i slutändan. Man ska tänka på att njuta ändå och inte tänka negativt.
Det ger mig ännu mer ångest när det känns som att jag inte får känna och tänka det jag tänker. Jag känner mig onormal som önskar att jag inte var gravid. Jag vill ha tillbaka mig själv. Inget är vad jag trodde och jag hatar varenda dag.
Jag skäms över mig själv, hur jag beter mig. Jag hatar att jag inte har någon kontroll och jag vet inte om det är en bortförklaring för mig eller om människor faktiskt inte KAN kontrollera sig när hormonerna styr och ställer totalt. För det är numera hormonerna som lever mitt liv, inte jag. Det känns som att jag står utanför mig själv och ser på när en arg, orättvis, självisk jävla apa röjer och river runt omkring sig. Jag vet inte hur jag ska stoppa det, jag säger saker som jag inte vill, jag reagerar innan jag har hunnit tänka. Jag vill inte befinna mig bland människor längre.
JAG HATAR ALLT!
... och min stackars Jim bara får stå ut. Jag tycker så synd om honom. Inte ens jag vill vara i närheten av mig själv men ändå så står han ut med mig. Jag vill aldrig må såhär igen.
Det ger mig ännu mer ångest när det känns som att jag inte får känna och tänka det jag tänker. Jag känner mig onormal som önskar att jag inte var gravid. Jag vill ha tillbaka mig själv. Inget är vad jag trodde och jag hatar varenda dag.
Jag skäms över mig själv, hur jag beter mig. Jag hatar att jag inte har någon kontroll och jag vet inte om det är en bortförklaring för mig eller om människor faktiskt inte KAN kontrollera sig när hormonerna styr och ställer totalt. För det är numera hormonerna som lever mitt liv, inte jag. Det känns som att jag står utanför mig själv och ser på när en arg, orättvis, självisk jävla apa röjer och river runt omkring sig. Jag vet inte hur jag ska stoppa det, jag säger saker som jag inte vill, jag reagerar innan jag har hunnit tänka. Jag vill inte befinna mig bland människor längre.
JAG HATAR ALLT!
... och min stackars Jim bara får stå ut. Jag tycker så synd om honom. Inte ens jag vill vara i närheten av mig själv men ändå så står han ut med mig. Jag vill aldrig må såhär igen.
Kommentarer