Jag är bara så trött och ledsen på allt. Jag trivs just nu egentligen bäst i min egen ensamhet framför tv:n eller datorn. Jag är ledsen för att det känns som att en dröm till mig har krossats, jag har alltid längtat efter min första riktiga graviditet och speciellt eftersom det känns som ett ihållande hål efter min abort för 10 år sedan. Men det skimrande ljuset runt gravida kvinnor är nog bara något som man ser för att man vill se det, inte för att det faktiskt finns. Hur kan jag ha trott att det skulle vara underbart? Kanske blir det bättre, kanske inte...

Jag börjar också bli trött på mig själv, på att alltid sätta mig själv på sista platsen och de få gångerna jag vågar uttala det jag egentligen känner/vill/tänker så får jag alltid sånt dåligt samvete efter att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. I så många år har jag alltid varit den som anpassar mig till andra och glömt bort mig själv. Jag vill inte det längre, speciellt inte när det handlar om mitt kommande liv. Jag vet inte hur länge till jag kan hålla igen, jag vet inte hur länge till det tar innan jag kommer explodera? Jag är orolig.

Jag saknar att ha någon jag kan prata om allt med, någon som bara lyssnar och är på min sida utan att lägga massa värderingar. Eller åtminstone någon som förstår att det man känner/tycker/tänker ena dagen inte nödvändigtvis måste vara sanningen eller det som gäller andra dagen. Äsch, jag vet inte...